Gamla Fru Larssons katt

 Gamla fru Larssons katt var död. I sexton år hade han funnits där. De senaste åren kanske en del frånvarande på grund av dålig syn och hörsel, men hans spinnande och kärleksfulla strykande utmed benen hade varit ett sällskap som hon hade vant sig vid. Han hade mött henne när hon kom nerför trappan från sängkammaren på morgnarna, och han hade pockat på hennes uppmärksamhet när hon ibland hade känt sig ensam om kvällarna.

Katten hade varit ett gott sällskap, så gott som något annat, men nu fanns han inte längre. Fru Larsson kände sig nedstämd och hade i flera dagar funderat på hur det skulle bli med den hotande ensamheten i den ensliga stugan. Nåja, så enslig var den kanske inte. Lite längre ner utmed landsvägen låg ännu en stuga, obebodd visserligen, men likväl ett hus där det kanske skulle komma att flytta in någon så småningom. Om det visste hon emellertid ingenting. Det var bara skvaller på symötena, som hon hade lyssnat på med ett öra.
Fru Larsson knöt sjalen närmare kroppen, lade in ännu ett vedträ i vedspisen och satte sig sedan åter ner vid köksbordet. Utanför fönstret hade gräsmattan fått ett alldeles nytt täcke av nysnö, och en domherre burrade upp sitt röda bröst emedan den pickade i sig fröna på fågelbordet. Tiden fortsatte att gå, även utan katt.

Ett oväntat besök

Dagarna drog sig till en början väldigt långsamt fram. Kattens frånvaro gjorde sig ständigt påmind, men någon ny katt skulle det inte bli tal om. Det hade hon bestämt. Sorgen efter katten var nästan outhärdlig, och mycket värre än när hon hade mist sin man. Den gången hade döden kommit som en befriare, både för maken och henne själv, och hon hade haft sin katt till tröst. Ensamheten blev aldrig påtaglig. Inte som nu på långa vägar.
Någon gång i december knackade det på dörren och på trappen utanför stod en herre i fyrtioårs åldern, iförd rutig kostym och fluga under en svart överrock med pälskrage.
Fru Larsson blev förvånad, men bjöd in den, som hon tyckte, stilige mannen i köket och satte, utan att vänta på svar från besökaren, kaffepanna på spisen och bullar på bordet. Nå, vad ville han nu då? Varför stod han bara där och trampade på samma ställe med svettig panna?
Mannen såg sig runt i det trivsamma köket, med viss oro i blicken. Kvinnan han hade framför sig hade visat sig inte alls vara den veka gamla tant han hade hört talas om. Hon hade med kraft i rösten bett honom stiga in, och nu tänkte hon bjuda honom på kaffe. Han drack inte kaffe, men hade inte hunnit säga nej .
“Ähum”..Mannen harklade sig och letade efter de rätta orden. “Jag är den nye grannen och jag vill köpa marken bakom ert hus till mina får”, hasplade han så småningom ur sig, och satte sig sedan ner vid köksbordet där fru Larsson redan hunnit inrätta sig.
“Den är inte till salu”. Svaret var rappt och kort, och fick besökaren att vingla till med kaffekoppen, som han nu motvilligt hade börjat styra mot munnen i ett försök att ta emot gästfriheten.
“Den är absolut inte till salu, och så var det med det. Var det något annat?”
Fru Larsson höjde tefatet mot munnen där hon hade placerat en sockerbit i mungipan, och drack långsamt det heta kaffet med ett sörplande läte.
Mannen såg på henne med en blick som påminde om en aggressiv hund. Detta var inte vad han hade räknat med. Det skulle till en plan B alltså.
“Jag ger 100 000 kronor, kontant. Ni får pengarna idag, nu. Jag har dem i portföljen.”
Sakta plockade köksgästen upp sedelbuntar med höga valörer ur sin portfölj, som han sedan lade upp på bordet i prydliga högar. Fru Larsson iakttog honom med avsmak, alltjämt läppjande sitt kaffe.
“Den är inte till salu. Den…är…inte…till…salu…!” Hon sköt lugnt undan pengarna med den lediga vänsterhanden.
“Jag ger 200 000…300 000..Detta är ju absurt. Marken är inte värd så här pass mycket!”
Mannen vinglade till på stolen, och reste sig hastigt upp. Svettpärlorna i pannan hade blivit flera, och med en van rörelse drog han upp en näsduk ur fickan och torkade sin våta panna med en vid gest. Fru Larsson hann se en stor rubinring blänka till på ringfingret, innan han vant stoppade ner näsduken i fickan igen. Hon tänkte inte sälja någon mark, och allra minst till den här besökaren, vem han nu var. Hon hade aldrig sett honom förut. Skulle hans får gå och beta bakom hennes stuga? Jisses, så dumt!
Nog för att grannar ska hjälpa varandra, tänkte fru Larsson, men den här så kallade grannen hade inte ens presenterat sig, utan bara stövlat in och begärt att få köpa. Det var inte så det skulle gå till. Inte alls så.
“Ni kommer att få ångra det här”. Mannens mustasch vippade i vinddraget från munnen, och en svettpärla blänkte till på nästippen. “Ni är för gammal för att klara er ensam i det här huset. Kanske är det så att ni behöver placeras på ett hem. Det kan lätt ordnas”.
Han log nöjt, och samtidigt lät han blicken glida över kopparbunkarna på väggen och kaffekitteln på vedspisen. Hade gumman kanske gott om pengar? Det kunde han inte avgöra. Folk kunde ha dem instoppade i madrassen, rent bokstavligt. Man kunde aldrig veta med gamla människor.
Han vände sig om och styrde stegen mot ytterdörren. Skorna hade han aldrig tagit av sig, men så var han ju ingen riktig bonde heller med leriga stövlar. Fint folk klev in som de var. Han fnös åt tanken på sitt misslyckade uppdrag, öppnade dörren och gick ut i snöblasket. Dörren lät han bli att stänga efter sig. Det kunde hon ha, kärringen, och hon skulle allt få se…

En ny familjemedlem

Veckorna drog sig långsamt förbi, julen passerade och det blev ett nytt år. Januari månad var kall, men fru Larsson eldade i sin vedspis och njöt av att höra björkveden knastra när den brann upp. I köket var det varmt och skönt och oftast satt hon vid köksbordet med yllesockor på fötterna, och stickade ett par nya.
En förmiddag, när hon som vanligt hade varit ute i vedboden för att hämta in några vedträn, så tyckte hon sig höra ett pipande läte från under stenfoten på huset. Hon stannade upp och stod stilla en stund, och mycket riktigt, där kom det igen, ett mycket svagt och ynkligt jamande från mörkret långt där inne.
“Kära hjärtanes”, tänkte fru Larsson, “Var det en kattunge jag hörde? Vad i hela fridens namn gör den här mitt i vintern? Stackars liten!”
Fru Larsson släppte förklädet och veden föll ner i snön. Träskorna gled åt alla möjliga håll på den isiga trappen, när hon så fort hon kunde försökte ta sig in genom ytterdörren igen. Skafferiet var snart inom räckhåll, och där skulle hon ha kvar en kattmatsburk, om hon inte mindes helt fel.
Det tog någon minut att få upp burken. Konservöppnaren låg längst in i lådan och fingrarna slant när hon äntligen fick tag i den. Fru Larsson andades tungt. Tänk om stackarn gick och dog nu när hon äntligen hade upptäckt honom?  Lite ljummet vatten skulle säkert också vara bra. Det var kallt ute.
“Kissemissen lilla, komsi komsi..Var är du?
Ett par bärnstensfärgade kattögon blev synliga i mörkret, och de närmade sig sakta den framställda maten. Kattungen fräste inte och skyggade inte det minsta, var bara väldigt frusen och hungrig. Fru Larsson drog en suck av lättnad, men hur skulle hon få in den lille? Här ute skulle han aldrig överleva.
Hon hade inte behövt undra. När katten var klar och hade avslutat måltiden med att tvätta sig, gjorde den sig redo att följa efter fru Larsson in. Det var som att den hade bestämt sig för, och väntat på, att hon skulle hämta den där ute. Fru Larsson gick först, och efter slank katten in genom dörren som om den aldrig hade gjort något annat. På pinnsoffan i köket låg en filt, och på den lade sig kattungen tillrätta, och somnade bums, utan att lyfta huvudet en endaste gång.
“Jaha”, tänkte fru Larsson, “jag tror att jag har blivit med katt  igen. Jag som aldrig mer skulle ha nå´n”.

Inkräktarna

Efter att katten hade installerat sig i stugan, så gick det några veckor. Den åt och sov, gjorde sina behov utomhus, men ville snabbt komma in i värmen igen. Den höll sig alltid i närheten av fru Larsson, och hade nu blivit så tam att hon kunde ha honom i knäet. Där somnade han, för det var ju en ”han”, allt som oftast, och spann lika högt som en traktor. Han trivdes i stugan, och hade till och med fångat en mus som sprungit över köksgolvets trätiljor en morgon när fru Larsson precis hade vaknat.
Han åt aldrig upp den, utan gav den bara ett kraftigt bett, och bar sedan fram den döda musen till fru Larssons fötter.
“Vad duktig du är”, sa fru Larsson och kliade Misse nummer två bakom örat. Misse kurrade, klippte med de bärnstensfärgade ögonen och hoppade sedan upp på pinnsoffan där han installerade sig på filten igen. Hans päls hade blivit slät och glansig av fru Larssons kattmat, och den skiftade i gult och brunt. Tassarna hade guldbruna strumpor och nosen ett litet stänk av vitt. Katten hade blivit vacker, tänkte fru Larsson, och kände sig ganska säker på att hon skulle behålla honom. Nu hade hon vant sig vid sällskap igen. Det skulle bli svårt att åter behöva möta ensamheten i stugan.
Det bankade plötsligt på dörren och fru Larsson väcktes bryskt ur sina tankar. Även katten lyfte på huvudet och lystrade efter det obekanta ljudet. Det var inte så många som kom på besök hos fru Larsson nuförtiden, bara någon väninna då och då, och några barn hade hon ju inte.
Bankandet återkom, den här gången mer uppfordrande, och fru Larsson masade sig fram till dörren och öppnade försiktigt en springa.
“Får vi komma in, fru Larsson? Vi kommer från hemsjukvården.”
“Hemsjukvården? Vad nu?” Fru Larsson rynkade frågande på pannan, men släppte in de två damerna, som med vänliga ansikten tackade och steg in.
“Vad trevligt ni bor, fru Larsson”. Den ena damen lät blicken glida över hallen där hon konstaterade att skorna stod i prydliga rader, och att hallmöbeln saknade damm. Spegeln ovanför var oklanderligt putsad, och på det grå linoleumgolvet låg en ren trasmatta. Golvet kändes dessutom varmt. Fru Larsson hade värme i stugan.
“Har fru Larsson någon som hjälper sig här hemma?” Frågan var klar och koncis, och hade utan tvekan en orsak.
”Nej, vem skulle det vara?”
Det var underligt att kvinnorna framför henne plötsligt hade fått intresse för henne.
“Tar fru Larsson någon medicin? Vi har fått veta att ni har glömt spisplattorna på, och att det nästan började brinna. Nu har vi kommit för att hjälpa er. Det var väl bra?”
Kvinnan framför henne log brett, klappade fru Larsson på axeln och tog sedan de tre stegen in i köket och fram till köksbänken. Där sökte hon med blicken efter spisen, med de påstådda kvarglömda spisplattorna, men eftersom hon inte hittade någon, så spände hon ögonen i kollegan istället, som såg osäker ut.
“Jag förstår inte vad ni pratar om”, sa fru Larsson. “Som ni ser så har jag bara en vedspis, och på den lagar jag min mat och har gjort så i över sextio år. Var det något mer?”
Kvinnorna utbytte blickar, men tycktes inte vara nöjda med fru Larssons svar. Enligt de uppgifter de fått, så skulle den gamla framför dem vara helt verklighetsfrånvänd, knappt känna till sitt eget namn, boendet skulle ha mycket övrigt att önska, och hon skulle vara i akut behov av vård.
“Jag är ju distriktssjuksköterska”..Den ena kvinnan tvekade på orden.
“Det har kommit till vår kännedom att ni kan vara dement, fru Larsson. Har ni problem med att minnas saker? Vilket år är ni född till exempel?”
Fru Larsson häpnade. Vad var det som de här två oinbjudna gästerna stod här och påstod? Att hon skulle vara dement?
“Nej, jag är inte dum, om ni tror det. Och inte åderförkalkad heller. Vem i Herrans namn har påstått något sån´t? Här har ingen varit sedan…”
Fru Larssons nyfunna katt noterade varje tonfall och rörelse i rummet. Han hade ställt sig upp på filten och reste ragg mot inkräktarna. Fru Larsson såg på honom en stund och mötte hans ögon. De hade fått ett nästan mänskligt uttryck och lyste som elden i den sprakande vedspisen i köket. Det fräsande läte som kom från hans strupe gick inte att ta miste på. De besökande damerna som stod som förstenade ett ögonblick var inte välkomna. De skulle ut.
“Jag tror att den där katten vill att vi ska gå.” Distriktssjuksköterskan vände sig om och gick före ut genom ytterdörren. “Vi får ta det här en annan gång”.
Inom loppet av en minut hade de båda lämnat stugan.
Fru Larsson tog tag i köksbordet och var tvungen att stödja sig en aning. Spänningen i kroppen fick rummet att snurra, och hon var tvungen att sätta sig ner. Snabbt hoppade katten upp i hennes knä och började spinna. Han strök sig välvilligt emot henne och hon smekte honom försiktigt över huvudet.
“Min lilla hittekatt..Vad skulle jag göra utan dig? Du är min kraft, du ger mig liv..” Hon citerade en sång för länge sedan, och kände tårarna välla fram bakom ögonlocken. Vad skulle hon göra utan katten?

Udda jaktbyten

Dagarna gick, blev till veckor och månader och när våren och värmen äntligen kom kände fru Larsson att en stor lättnad började växa i hennes bröst. Hjärtat som bankat oroväckande hårt under en lång tid efter att de båda sköterskorna varit på besök, slog nu lugna och jämna slag och hon började försiktigt nära en tro på att hon skulle få vara ifred. Misse, började spendera allt längre stunder utomhus, men kom alltid hem lagom till kvällsmaten. Han stannade inne om natten, och försvann sedan ut igen tidigt på morgonen för att återigen pröva sin jaktlycka, oftast utanför fru Larssons trädgård.
“Jaha, vad har du med dig åt mig idag?”, kunde fru Larsson skrocka, när han allt som oftast kom hemsläpande med olika jaktbyten, som verkade bli större och tyngre för varje gång. Han åt aldrig upp dem, utan bidrog på sitt sätt till hushållet. Fru Larsson grävde ner bytena bakom husknuten, och fortsatte vara glad åt kattens jaktlycka.
En vacker majkväll satt fru Larsson på en pall utanför huset, och njöt av den nedåtgående solen. Vårsolen var stark, och fru Larsson fick blunda hårt för att ögonlocken inte skulle släppa igenom de bländande strålarna. När hon öppnade ögonen vimlade svarta prickar förbi på näthinnan, och hon hade svårt för att se, men kunde ändå urskilja siluetten av en katt långt borta, som tycktes kämpa med något tungt över diket till trädgården.
“Misse igen”, tänkte hon. “Vad är det nu du har med dig? Du börjar bli en fara för djurlivet i skogen..Vad ska vi göra?” Fru Larsson ställde sig upp, och kisade mot den alltjämt kämpande katten. Misse hade vuxit sig stor och kraftig, hans päls var slät och glansig, och skiftade i guldgult och brunt, och han hade snabbt blivit en mycket vacker och ståtlig katt med sina näpna små tofsar på öronen.
Fru Larsson log åt sina tankar och satte sig åter ner på pallen. Snart kunde hon höra hur Misse närmade sig, jamande och morrande, skyddande sitt byte. Hon såg inte upp utan fortsatte att njuta av solen, tills hon kunde höra att katten hade kommit alldeles nära inpå. 
“Vad i hela friden?!” Vid hennes fötter låg en frusen kyckling, en broiler, och bredvid satt Misse och tvättade sig efter sin kraftansträngning, nöjd och belåten efter att ha bidragit till den här dagens matranson. 
Detta var konstigt. Fru Larsson reste sig upp och plockade upp kycklingen. Den var väl paketerad i plast, och såg precis ut som en sådan man köper i affären. Misse hade bara åstadkommit ett par bitmärken i plasten, men själva kycklingen hade klarat sig. Det fanns till och med en läsbar datummärkning på den, och sista dagen var….idag?
“Förmodligen har någon tappat kycklingen på vägen hem från affären”, tänkte fru Larsson och så har Misse hittat den. Tänk vilken klok katt jag har, att han förstod att det var något som jag kunde äta..” Fru Larsson blev med ens mycket rörd, katten var sänd av änglarna att beskydda henne på ålderns höst, och eftersom hon inte hade ätit upp de möss, fåglar, och halva rådjur som han levererat till henne, så fick det bli en kyckling.
“Tack gode Gud!”
Den kvällen festade fru Larsson på kycklinggryta och Misse låg lugnt bredvid på sin plats och såg på  medan fru Larsson åt och blev mätt.
Fru Larsson var mycket tacksam för sin katt. Allt som oftast kom nu katten hem med ätliga matvaror till sin matte, och eftersom ingen verkade göra anspråk på dem, så kom de från ingenstans, resonerade fru Larsson. För att stilla sitt onda samvete, så hade hon iallafall frågat i närbutiken om de saknade något, men föreståndaren hade bara fått ett medlidande uttryck i ansiktet och svarat att fru Larsson inte skulle vara orolig för, som han uttryckte det, andra människor, utan hon skulle ta hand om sig själv istället.
“Jaha”, tänkte fru Larsson. “Då gör jag väl det. Jag tar hand om mig själv, så behöver ingen annan göra det.” Därmed gick hon hem, och lät Misse fortsätta sina uppskattade jaktturer om dagarna.
Så småningom kom dagen då Misse kom hem utan någonting alls.
Fru Larsson hade befarat den här dagen, men å andra sidan så var ingen källa outsinlig, resonerade hon. Det hade kanske gått tre veckor sedan första kycklingen, som följts av köttbullar och sedan varmkorv. Allt fruset och färdigpaketerat, och så, inget mer.
“Någon har lagat hålet i kassen”, tänkte hon. “Bra för den, men dåligt för mig.”

Sedan kom inte heller katten hem.

Återseendet

Oron och saknaden växte sig stor hos fru Larsson. Dagarna gick och blev veckor som till slut blev tre månader. Hon tröstade sig med att katter som varit borta en längre tid, hade kommit tillbaka förr, så filten fick ligga kvar på pinnsoffan. Varje kväll lockade hon på honom och spanade ut över fälten för att se om hon kunde upptäcka någon bekant varelse utmed dikeskanten. Varje kväll ställde hon ut vatten och mat på trappen, utifall att han uthungrad skulle dyka upp, men förgäves ända fram till en sensommarkväll i slutet av augusti.
Fru Larsson satt som vanligt på sin pall i kvällssolen, då ett dovt jamande väckte henne ur drömmarnas land. När hon öppnade ögonen stod där i jämnhöjd med hennes huvud en stor, muskulös katt med bärnstensfärgade gnistrande ögon och tofsar på öronen. Han kurrade dovt och när hon strök sin hand över hans huvud började han spinna högt och ihållande. Det vibrerande ljudet omslöt henne från alla sidor, och lyckan över att få se sin katt igen visste inga gränser.
På marken framför henne låg hans sista byte, och hans farväl, det visste hon.
Ett finger med en blodröd rubin, infattad i en ring av guld… 

                                                                                                              Copyright   Mari-Anne Bäckstedt